Lövängar

Lövängar är slåtterhävdade fastmarker där det växer träd som används för lövtäkt (s k hamling). Efter slåttern betades ofta lövängarna. Denna naturtyp var tidigare mycket vanligt förekommande i Roslagen och Norrtälje kommun. Idag återfinns bara några tiotals hektar löväng i kommunen som sköts traditionsenligt med slåtter och hamling. Många forna lövängar betas emellertid idag och därmed bevaras det mesta av de natur- och kulturvärden som är förknippade med lövängar. Det går även fortfarande att hitta rester av lövängar och hamlade träd i igenväxta skogsmarker. I skärgården och längs kusten i Roslagen finns de flesta resterna kvar efter lövängar.

Under åren 2010-2013 bedrev Norrtälje Naturvårdsstiftelse ett särskilt informationsprojekt om slåtterängar. Läs mer på projektets egen hemsida

Norrtälje Naturvårdsfond har arbetat med restaurering av lövängar i flera olika områden i Norrtälje kommun bl a:

Carlberg, Fasterna sn
Kapellskär, Rådmansö sn
Södermarken, Häverö sn
Riddersholm, Rådmansö sn
Häverö Prästäng, Häverö sn
Vad kännetecknar lövängar?
Lövängar är områden där träddungar och slåtterängar bildar en mosaik i landskapet. Lövängar hyser en rik flora av blommande växter, gräs och starr som gynnas av slåtter men som bortkonkurreras vid avsaknad av slåtter och bete. Träd- och buskskiktet ofta minst en fjärdedel av marken eller mer. Ofta står träd och buskar samlade på högre och vanligen stenbundna partier, medan den släta marken är öppen eller betydligt glesare trädbevuxen. Man kan ofta tyda en struktur av gläntor och runnor. Karaktäristisk för lövängens träd är spår efter hamlings ingrepp på 2-3 meters höjd. Träden kapades på den höjden för att hindra djuren att äta upp löven som användes till vinterfoder.

Dominerande lövtäktsträd i Roslagens lövängsrester är ask, men även lind, alm och lönn hamlades ofta. Björk och klibbal påträffas på lite magrare och fuktigare marker, de har antagligen varit vanligare i lövängar förr. Hamlad sälg finns till en viss del i lövängar medan asp är ovanlig då den fälldes helt. Barrträd togs i allmänhet bort på grund av barrens dåliga produktivitet. Ek missgynnades av samma själ som barrträden men den finns ofta kvar i lövängsresterna då den var fridlyst åt kungens flotta. I lövängens buskskikt dominerar vanligen hassel, men try, apel, rönn, hagtorn och olvon är också vanliga. En behölls vanligen men stammades upp för att ge ett hållbart gärdsgårdsvirke.

I Uppland är försommaren vanligen mycket torr. Träden i ängen ansågs ge en måttlig skuggning som gynnade produktionen av hö. Dessutom gav löven av främst ask, alm, lind och hassel en snabbt nedbrytbar förna som ansågs göda ängen. Därför prioriterades dessa trädslag framför exempelvis ek och asp. Man talade om ”djuprotade ängar”, som till skillnad från de öppna ängarna tillgodogjorde sig djupare liggande vatten och näring med träden och buskarna.

En viktig effekt av att hållas med träd i änget var röjgödslingen. När träden beskärs frigörs nämligen en hel del näring, på samma sätt som när träd fälls. Den näringen kommer gräs och örter tillgodo, speciellt som det samtidigt blir ljusare under den beskurna trädkronan. Inte sällan syns spår efter åkerbruk i gläntorna, exempelvis, odlingsrösen, diken och terrassbildningar.

Hamling
Träden i jordbrukslandskapet har en lång historia. Förr höggs och bröts kvistar för att användas till foder. Löv var ett av de viktigaste kreatursfodren under stenåldern. Under järnåldern skapades lövängen som i södra Sverige dominerades av ädellövträd lämpliga för lövtäkt. Ännu på 1800-talet var lövtäkten mycket dominerande och bedrevs över hela Sverige. Landskapet bestod sannolikt av större ytor med lövträdsljusa områden på den tiden. Gynnandet och hävden av lövträden under gångna tusentals år har haft en stor betydelse för dagens biologiska mångfald. En löväng med nya hamlade träd är en sällsynthet i landskapet i dag.

En livsmiljö för många olika arter
Gamla hamlade träd har oftast en rikare biologisk mångfald än icke hamlade träd av samma trädslag. Detta beror på en lång rad gynnsamma och samverkande natur- och kulturbetingade faktorer. Hamlade träd är ofta de äldsta lövträden i landskapet. De hamlade träden stod oftast halvöppet eller öppet och stammen har i varierande grad varit solbelyst. Hamlingsträdet bidrar på så vis till en mängd livsmiljöer för många arter som lever hela eller större delen av sitt liv på träd såsom lavar, mossor, svampar och insekter. Ädellövträden (ask, lind, alm och lönn) är särskilt värdefulla då de har utvecklat en bark som många epifytiska växter och även många insekter är beroende av.

På grund av hamling och inte minst hög ålder är träden ofta stamrötade. I håliga stammar och ved under nedbrytning ger livsutrymme för fåglar, däggdjur och insekter. Den biologiska mångfalden som finns på och i gamla och hamlade träd g ynnas av en ljus och varm miljö. hamlingsträden har dessutom en positiv inverkan på fältskiktsfloran. Genom lövtäkten hålls trädkronorna små. Detta gynnar ljus- och värmeälskande växt- och insektsarter liksom de som föredrar halvskugga.

Traditionell lövtäkt
I augusti började lövtäkten, den s k hamlingen. Med stege, såg, yxa eller speciell lövkniv togs grenar från träden med tre-tio års intervall. Man hamlade träden så att de skjuter nya skott på några meters höjd, d v s ovan betesdjurens räckvidd. Lövfodret samlades in dels som kvistlöv, dels som replöv, dvs. löv med eller utan kvistar. Vanligen togs mer löv när höskörden varit dålig, under torrår.

I skogsbygder var det inte ovanligt att hästar och nöt utfodrades med lövkärvar. Deras lövfoder bestod också av replöv. Lövtäkten utfördes på olika sätt beroende på tradition, olika behov och tillgång på lövträd. Fällning av träd och buskar vid marken var den vanligaste metoden. Hamling, när endast grenarna höggs av återkommande, var mer vanligt i inägomark i Götaland och Svealand. Ett och samma träd kunde hamlas i flera hundra år.

Varför hamling i dagens landskap?
Det finns flera viktiga skäl till att restaurera gamla före detta hamlade träd samt att etablera nya träd i landskapet. Löv har använts som kreatursfoder under mycket lång tid, förmodligen under hela sextusen år, så länge som det funnits bönder i vårt land. Dagens hamling och lövtäkt är därmed vårt lands äldsta fortfarande levande biologiska kulturarv. Speciellt viktigt är att många av de hamlade träden är de äldsta träden i landskapet. Ett annat starkt och ett mycket viktigt motiv till nyhamling är att hamlade träd utgör en livsmiljö för många växter och djur som inte erbjuds någon plats i dagens landskap.

För att kunna förlänga trädens livslängd och gynna de biologiska och historiska värdena är det angeläget att så långt det går försöka återhamla, äldre träd som visar spår efter hamling. Vid hamling ökar ljusinsläppet till fältskiktet vilket gynnar många av de ljusälskande örter som man vill bibehålla i en löväng och en naturlig betesmark.

lövängen

Tillbaka till Naturtyper